Skiljetecken - en jävla drog

Alltså, jag tillhör inte dem som hyllar Marcus Birro reflexmässigt, men ibland är han duktig måste jag säga. Det bästa jag någonsin hört honom säga, eller åtminstone av det som fastnat, handlade om ett skiljetecken. Han skrev att utroppstecknet är ett skiljetecken för den som inte litar på sin läsare. Jag blev varm inombords. Jag gillar försoning, och där och då - jag minns var jag var: på pizzeria Mexicana, Såggatan, Majorna i väntan på att Tony skulle leverera - trodde jag verkligen att jag och Marcus hade förenats 4-ever.

Nu blev det ju inte så. Men skit samma. Jag kommer alltid veta att han finns där när skiljeteckensvärlden börjar rasa in. Och det gör den allt som oftast.

- You want the skiljetecken? Yeah? You cant handle the skiljetecken!

Som web-redaktör sitter jag ofta och godkänner kreti och pletis läsarkommentarer. Det är ett jävla jobb. Man får gå fram med maschete i skogar av utroppstecken, frågetecken och punkter. Enkla regler för dig som undrar: Om man nödvändigtvis ska använda utroppstecken - gör det sparsamt. Och när man bestämmer sig för att göra det - använd ett i taget. Om man mot förmodan möjligtvis skulle behöva mer än ett utroppstecken - jag kan tänka mig ett par tillfällen när det skulle vara acceptabelt, till exempel om man måste skriva en smussellapp till George Bush för att upplysa om att Kim Jong Il just tryckt på knappen - använd då inte två, inte fyra, inte sju. Använd tre. Det är så man skriver. Det kallas svenska.

Men den glade camparen vore inte en glad campare om han inte var ödmjuk nog att kunna erkänna sina egna brister. Skiljetecken är en jävla drog. Man vet att det är fel, men det kan vara så skönt att använda. Vissa avgudar man. Andra ser man ner på, kanske mest för att legitimera sitt eget bruk. Det är lätt att sparka på pöbelns fultjack-artade utroppstecken, frågetecken och punkter för att få ha sina koksiga semikolon och tankestreck i fred.

För några år sedan började jag använda semikolon. Det var kul, det var skönt och det såg snyggt ut. Trodde jag. Jag försvarade mig och försökte argumentera för att jag visst hade koll på vad jag gjorde, att jag minsann kände till de tre olika typerna av användningsområden för semikolonet. Men jösses, jag var utom kontroll.

Efter en serie hårda uppläxningar av ordningsmän, skolpoliser och svensklärare lyckades jag bryta och kunde till slut säga högt till mig själv: "Hej, jag heter Happy Camper, jag har ingen jävla aning om hur man använder semikolon." Jag fick en ny självbild, började acceptera att språket inte behövde artificiell upplyftning - att det kunde vara bra i sig själv. Jag tänkte på Marcus Birro.

Men, så. Härom dagen insåg jag. Jag har börjat med ett nytt skiljetecken. Tankestrecket. Det åker in ett par tre tankestreck i minsta lilla notis när jag skriver. Först blev jag skrämd. Jag menar, det är ju det här jag gör för att betala hyran nu för tiden, det är ingen picnic längre, tänker att jag kanske borde tona ner lite. Efteråt får jag rensa texten - det jag klarar av vill säga. (Se där, där kom det igen.)

Men, jag vetefan. Jag vet inte om det intresserar mig längre. Jag har redan prövat puritanismen och tro mig, språket blir inte större. Jag vet vad ni moralister och skiljeteckensfascister sitter och tänker - "det hade funkat lika bra med ett kommatecken istället". Yeah right, kommatecken.

Jag kan säga en sak - jag skiter i det. Sitt där med ditt fnöske-kommatecken - jag lägger mig inte i det. För jag tänker fortsätta med tankestrecket - det är kulare, det är skönare och det är snyggare.

Screw you, kommatecken-lover.

Du kanske borde köpa radhus och äta müsli med vetekli också.