Etiska skäl? Nix pix, möjligtvis estetiska
Efter mer än tio år av vegetarianism drog jag ur sprintarna fullständigt härom månaden. Köttet var tillbaka. Varför? Camparen hade slutat tänka. Köttet var svagt. Och visst, säkert spelade Norrlandsflytten in - glöm inte att jag gillar Woody Allens Zelig.
Men det hade legat i pajpen ett tag innan.
Första steget vara att klassa Serranoskinkan som grönsak. Jag trodde inte att det skulle innebära några större bekymmer. Men efter det blev det svårt att dra gränser.
- Parma?
- Vafaan, samma sak ju.
- Små, små korvar?
- Well, är det italienskt så är det ok. Eller spanskt.
- Fyllekorv med räk på Shell?
- Om du inte vill att jag ska svälta ihjäl så...
Och snart sitter man tillsammans med carlos Bandega, den gamle veganen, och eldar på en flintastek. Etiskt är det givetvis åt helvete. Men jag kan bränna några slaktbilar som kompensation. En annan sak har däremot slagit mig. Estetiskt är det är det också åt helvete. Kött är oftast en väldigt sorglig syn. Och det vet jag inte vad man ska göra åt.
När det kommer till litteratur är 60- och 70-talskokböcker en favoritgenre. Särskillt temadelarna där julbordet eller den stora släktbjudningen avhandlas. Vi snackar Hasselbackspotatis, exotisk vitlök och raffiga deserter av burkfrukt. Men framför allt snackar vi kött i groteska mängder och former. Helt ogenerat lägger de upp mat, som verkligen inte ser ut som något annat än just dött djur, på finaste silverbrickan. De förstod inte bättre, kan man tänka - de var som stora barn förr i tiden.
Stenhårt ljus, låg kontrast och Technicolor skapade en egen genre inom fotografin. Men knappast var det till hjälp för den grilljerade skinkan, revbenspjällen eller isterbanden. Det finns något rörande över de där bilderna. Mest tycker man synd om maten. Den ser så... misslyckad ut. Som att den vill ha någons hjälp, utan att den själv riktigt förstår varför.
Den försöker så hårt att se fin, sexig och exklusiv ut, men det blir bara som när någon knyter slipsen lite fel så att den blir alldeles för kort och den smala änden hänger ner alldeles för långt. Fin vill man ju va! Men det blir bara dråpligt. Att äta kött med de bilderna på näthinnan blir som att äta små vattenkammade barn i finskjorta på släktkalas.
Fullständigt osmakligt.
posted by Happy camper at 17:29
11 Comments:
10 spänn på att ordet "grilljerad" också finns i t9-ordboken från scratch. Serrano gör ju som bekant det inte. Hoppas mycket på min nya lur(inte bara att den ska glänsa med en kulinariskt välhängd t9:a). Ska kunna bilderblogga direkt från den. Snacka om att alla bilder man har på näthinnan av gårdagens kebabrejs redan finns på nätet när man vaknar upp med köttångest och vitlöksstank så hemsk att ögonen tåras.
Ja det får vi hoppas, så kanske du stavar det rätt nästa gång.
Camparen kanske uppskattar bilderna på www.plan59.com/galleries/food/cooking01.htm
Hö hö. Du skulle behöva ett grillspett med napalmheta körsbärstomater rakt upp där solen inte skiner.
När jag började äta kött kände jag precis som du. Det började med parma, sen MAX-mål och efter det var köttfesten igång. Ett evigt köttfrossande. Det var som om jag skulle ta igen de åren jag var utan. Det var ingen vacker syn.
Nu har jag lugnat ner mig lite. Men nu har en av mina sambosar gått ner i samma träsk. Sitter uppe om nätterna och tjuväter fläskfilé.
Jag tänker på kött idag. igår åt av av den där frukten som hängt på tork i 16 månader. Och korv utanför nef såklart. gick inte ens in på stället utan var där mest för köttets skull. I lördags träffade jag en journalist där som hade köpt med extra korv. Hade den i en påse i fickan.
Givetvis är det en MAX-burgare på bilden.
Själv börjar jag känna en mättnad vad gäller kött. Anar att det inte går att driva det här hur långt som helst. Köttstoppet kommer närmare.
Kött detta problem. Jag har en kompis vars familj har får på somrarna. Hans pappa har jättesvårt för å käka det köttet på hösten, typ hej lille kalle nu käkar vi upp dig. Min kompis gillar det inge vidare heller, då kan man fråga sig varför man gör det då? Verkar ju bara va jobbigt. Jag e såklart en hemsk människa som äter kött, givetvis, men jag tror inte att jag klarar mig utan. Fast Kalle skulle jag aldrig käka, äter bara upp anonyma djur...
Annonyma djur är godast.
Det sista inlägget får mig att tänka på när amerikanska helikopterpiloter blir intervjuade angående hur det känns att döda på långt håll genom ett sikte. Men det är inte alltid sådant förtar mitt intresse för kött. jag har tänkt på grillat kött även idag.
Hur mycket kött kan man äta per vecka å ändå va vego? Finns det nån procentsats man bör hålla sig till, typ var tredje dag e det ok me korv, på söndagar kan man äta parmaskinka osv. Det underlättar ju om man har lite riktlinjer i livet. Nu när vi alla e ateister å inte kan söka svaren i bibeln.
Tyvärr finns det ingen exakt gräns. Vi undrar fortfarande.
Känner dock att köttsuget håller på att försvinna. Nyhetens behag.
Skicka en kommentar
<< Home