Det finns olika typer av torsdagar downtown

Idag frågade min kollega för femte gången:
- Ska du inte försöka stanna kvar här i höst då?

Helst av allt vill man ju slippa att göra de svåra valen själv. På det sättet kan jag gilla totalitära stater. Åtminstone i teorin. Man vill aldrig vara den som frivilligt riskerar att säger ja till klaustrofobi och totalt jävla mörker. Men om man tvingas till det, tja, då är det ju bara att göra det bästa av det. Kniven på strupen kan vara ganska skön.

(När jag kom hem råkade den första låten jag spelade bli Island of no return med Billy Bragg.)

Etiska skäl? Nix pix, möjligtvis estetiska

Efter mer än tio år av vegetarianism drog jag ur sprintarna fullständigt härom månaden. Köttet var tillbaka. Varför? Camparen hade slutat tänka. Köttet var svagt. Och visst, säkert spelade Norrlandsflytten in - glöm inte att jag gillar Woody Allens Zelig.

Men det hade legat i pajpen ett tag innan.

Första steget vara att klassa Serranoskinkan som grönsak. Jag trodde inte att det skulle innebära några större bekymmer. Men efter det blev det svårt att dra gränser.

- Parma?
- Vafaan, samma sak ju.
- Små, små korvar?
- Well, är det italienskt så är det ok. Eller spanskt.
- Fyllekorv med räk på Shell?
- Om du inte vill att jag ska svälta ihjäl så...

Och snart sitter man tillsammans med carlos Bandega, den gamle veganen, och eldar på en flintastek. Etiskt är det givetvis åt helvete. Men jag kan bränna några slaktbilar som kompensation. En annan sak har däremot slagit mig. Estetiskt är det är det också åt helvete. Kött är oftast en väldigt sorglig syn. Och det vet jag inte vad man ska göra åt.

När det kommer till litteratur är 60- och 70-talskokböcker en favoritgenre. Särskillt temadelarna där julbordet eller den stora släktbjudningen avhandlas. Vi snackar Hasselbackspotatis, exotisk vitlök och raffiga deserter av burkfrukt. Men framför allt snackar vi kött i groteska mängder och former. Helt ogenerat lägger de upp mat, som verkligen inte ser ut som något annat än just dött djur, på finaste silverbrickan. De förstod inte bättre, kan man tänka - de var som stora barn förr i tiden.

Stenhårt ljus, låg kontrast och Technicolor skapade en egen genre inom fotografin. Men knappast var det till hjälp för den grilljerade skinkan, revbenspjällen eller isterbanden. Det finns något rörande över de där bilderna. Mest tycker man synd om maten. Den ser så... misslyckad ut. Som att den vill ha någons hjälp, utan att den själv riktigt förstår varför.

Den försöker så hårt att se fin, sexig och exklusiv ut, men det blir bara som när någon knyter slipsen lite fel så att den blir alldeles för kort och den smala änden hänger ner alldeles för långt. Fin vill man ju va! Men det blir bara dråpligt. Att äta kött med de bilderna på näthinnan blir som att äta små vattenkammade barn i finskjorta på släktkalas.

Fullständigt osmakligt.

Skiljetecken - en jävla drog

Alltså, jag tillhör inte dem som hyllar Marcus Birro reflexmässigt, men ibland är han duktig måste jag säga. Det bästa jag någonsin hört honom säga, eller åtminstone av det som fastnat, handlade om ett skiljetecken. Han skrev att utroppstecknet är ett skiljetecken för den som inte litar på sin läsare. Jag blev varm inombords. Jag gillar försoning, och där och då - jag minns var jag var: på pizzeria Mexicana, Såggatan, Majorna i väntan på att Tony skulle leverera - trodde jag verkligen att jag och Marcus hade förenats 4-ever.

Nu blev det ju inte så. Men skit samma. Jag kommer alltid veta att han finns där när skiljeteckensvärlden börjar rasa in. Och det gör den allt som oftast.

- You want the skiljetecken? Yeah? You cant handle the skiljetecken!

Som web-redaktör sitter jag ofta och godkänner kreti och pletis läsarkommentarer. Det är ett jävla jobb. Man får gå fram med maschete i skogar av utroppstecken, frågetecken och punkter. Enkla regler för dig som undrar: Om man nödvändigtvis ska använda utroppstecken - gör det sparsamt. Och när man bestämmer sig för att göra det - använd ett i taget. Om man mot förmodan möjligtvis skulle behöva mer än ett utroppstecken - jag kan tänka mig ett par tillfällen när det skulle vara acceptabelt, till exempel om man måste skriva en smussellapp till George Bush för att upplysa om att Kim Jong Il just tryckt på knappen - använd då inte två, inte fyra, inte sju. Använd tre. Det är så man skriver. Det kallas svenska.

Men den glade camparen vore inte en glad campare om han inte var ödmjuk nog att kunna erkänna sina egna brister. Skiljetecken är en jävla drog. Man vet att det är fel, men det kan vara så skönt att använda. Vissa avgudar man. Andra ser man ner på, kanske mest för att legitimera sitt eget bruk. Det är lätt att sparka på pöbelns fultjack-artade utroppstecken, frågetecken och punkter för att få ha sina koksiga semikolon och tankestreck i fred.

För några år sedan började jag använda semikolon. Det var kul, det var skönt och det såg snyggt ut. Trodde jag. Jag försvarade mig och försökte argumentera för att jag visst hade koll på vad jag gjorde, att jag minsann kände till de tre olika typerna av användningsområden för semikolonet. Men jösses, jag var utom kontroll.

Efter en serie hårda uppläxningar av ordningsmän, skolpoliser och svensklärare lyckades jag bryta och kunde till slut säga högt till mig själv: "Hej, jag heter Happy Camper, jag har ingen jävla aning om hur man använder semikolon." Jag fick en ny självbild, började acceptera att språket inte behövde artificiell upplyftning - att det kunde vara bra i sig själv. Jag tänkte på Marcus Birro.

Men, så. Härom dagen insåg jag. Jag har börjat med ett nytt skiljetecken. Tankestrecket. Det åker in ett par tre tankestreck i minsta lilla notis när jag skriver. Först blev jag skrämd. Jag menar, det är ju det här jag gör för att betala hyran nu för tiden, det är ingen picnic längre, tänker att jag kanske borde tona ner lite. Efteråt får jag rensa texten - det jag klarar av vill säga. (Se där, där kom det igen.)

Men, jag vetefan. Jag vet inte om det intresserar mig längre. Jag har redan prövat puritanismen och tro mig, språket blir inte större. Jag vet vad ni moralister och skiljeteckensfascister sitter och tänker - "det hade funkat lika bra med ett kommatecken istället". Yeah right, kommatecken.

Jag kan säga en sak - jag skiter i det. Sitt där med ditt fnöske-kommatecken - jag lägger mig inte i det. För jag tänker fortsätta med tankestrecket - det är kulare, det är skönare och det är snyggare.

Screw you, kommatecken-lover.

Du kanske borde köpa radhus och äta müsli med vetekli också.

All disco dance must end with broken bones

Tillbaka i Norrland och jag känner mig lite som den där gången J och jag flydde från Bagamoyo till Swazilands höglänta, kyrkligt svala atmosfär. Långt från skumma hamnkvarter och allt vad det innebär. Vid en viss punkt är det skönt att dra en gräns för sig själv.

Efter att man har sagt ja ja ja och det släppt under sulorna och allt lindats in i slöjor och fragment och brutna och omkastade tidslinjer och taxiresor hit och dit och dans dans dans - kort sagt: Efter att man lekt tills man nästan svimmat.

Det slutade morgonen efter på en utomhusfest på Skeppsholmen där snälla människor sålde billig öl genom ett fönster. Jag köpte en hel pyramid. Jag är alltid så lättlurad när det kommer till sånna där "köp fem betala för fem-erbjudanden". Jag är osäker på exakt vem som hånglade med vem där på slutet, och kanske framför allt varför. Men jag vaknade tio timmar senare i rätt lägenhet - med kläderna på och linserna hårt klistrade mot ögongloberna - vid gott mod. Så frågan varför känns egentligen ganska onödig.

Det kan också varit så att jag drömde allt ihop.